På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag, för jag vet du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig, är jag ändå trygg hos dig för jag vet att du aldrig lämnar mig.
Är det natt eller dag Herre på dig förtröstar jag.
Gud du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig du är den samme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund du som står fast i ditt förbund min klippa är du allsmäktig Gud jag ärar dig

Jag måste säga att en av de största vinsterna jag gjort det här året är att inse att jag INTE vill bli anorektisk. Har varit i det träsket, och jag vet vilken skit det är. Samtidigt så har hjärnan stängt ut det jobbiga från då, och jag har haft det som en dröm att nå tillbaka dit. Sett det som att jag är misslyckad om jag inte har just anorexia. Och ovanpå allt det så trodde jag att jag skulle kunna vara så smal som hon på bilden och inte ha någon som helst sjukdom. För det händer inte mig! Det har varit apsvårt att förstå hur jobbigt det faktiskt är både för den sjuka och den som är anhörig.

Men så läste jag den här artikeln. Och på nåt vis så öppnade den mina ögon idag. Eller jag har varit på väg åt rätt håll bra länge nu, men den här gav mig direkt känslan att så vill jag inte må igen. Dit vill jag inte nå! Jag har fortfarande svårt att se om någon är för smal eller ej... jag brukar inte tycka att det finns någon som är för smal. Men samtidigt har även det ändrat på sig en del det senaste halvåret. Jag vill inte bli trådsmal längre, för jag vill inte må så dåligt som man gör när man är där. Jag vill gå ner i vikt, men jag vill ha normalvikt. Jag kan till och med ligga lite på övervikt, bara jag är lättare så jag kommer undan alla sjukdomar som man kan drabbas av. Måste verkligen sluta att leva i ytterligheterna. (heter det så?) Jag vill inte leva som svart eller vitt. Jag vill ha nyanser, färger... ge mig hela skalan!

Jag kan verkligen förstå att folk får den här sjukdomen, att anorexi är så vanligt. Dom tankarna har förföljt mig sen jag var 12 år. Att bli retad för att vara fet gjorde mig bestämd att göra något åt det och jag gick ner en hel del i vikt. Sen har jag gått igenom en del mediciner som gav mig viktuppgång, och som ledde till att jag tappade kontrollen över vad jag åt och blev tvärsemot vad en anorektiker är. Nu väger jag ju över 100 kg och det är inte bra det heller. Jag vill ligga på en lagom nivå istället och det tänker jag sträva efter det här året. Inte att gå ner allting sådär, men att ta mig en bit på väg. :-)

Det kan ofta kännas lockande att gå ner massor i vikt och bli smal, men när jag tänker efter så är det verkligen inte värt det. För man blir aldrig smal nog, förrän man försvinner. Och vad har jag då för glädje av att jag blivit smal?

Så jag är glad för mina insikter, och jag hoppas att jag kan leva efter det helt och hållet från och med nu. :-) Och jag hoppas att fler ska komma fram till det oxå, för livet har så mycket mer att ge än att bara kämpa mot vikt och tänka på mat och träning och kalorier.