Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu eller i vilken kategori som det hör hemma, men jag behöver skriva så ja, det blir som det blir.

Kollar på Du är vad du äter och jag blir lite frustrerad på mig själv. Jag tycker det där med maten fortfarande är väldigt jobbigt. Fattar det inte själv men det är mycket mindre ångest om jag äter godis än om jag äter mat. Vilket är helt sjukt egentligen! Jag får ångest av godis med, men inte alls lika mycket.

Tycker det är jobbigt att greja med mat, alltså att få variation i maten. Är ju sämst på att laga mat och därför så blir det oftast samma, samma, samma bara för att jag inte vet nåt annat jag kan göra och jag är för feg för att testa nåt eget sådär. Kan ju inte kombinera olika smaker alls själv. Grönsaker har varit väldigt svårt oxå... jag vet inte varför för jag tycker det är gott. Men glömmer alltid att köpa hem och sånt. Ofta glömmer jag att äta oxå... väntar alltid tills jag är så hungrig så jag tror att jag ska dö och så blir det någonting som är onyttigt och sen ångest och så fortsätter det så. Jäkla skit!!! Jag vill ju inte ha det såhär men som vanligt så vet jag inte var jag ska börja med allting.

Nu blev jag helt gråtfärdig oxå bara för att jag tänker på det här. Man får väldigt bra tips av Anna Skipper, men jag klarar inte av det programmet ändå för jag börjar fundera kring allting med maten och blir helt deppig. Så kanske jag ska stryka det programmet från min lista på "vill se"-program.

Kanske får börja fundera på hur jag kan göra någon slags förändring i det hela. Jag kan inte vänta längre nu! Jag behöver ändra mina matrutiner! Hur kan det vara så jävla svårt när jag har gjort det förut??? Jag gick ner 10 kg 2007 bara på att jag åt 4-5 ggr om dagen och gick lite promenader typ... Och så simmade jag lite grann då oxå, men det vill jag inte göra nu förrän jag gått ner mer i vikt. Jag blir tokig på att ha såhär ont i kroppen som jag har just nu. Idag har jag mer värk än vanligt och jag hatar att ha det för jag blir så begränsad i vad jag kan göra och inte osv. Nåt måste hända nu!!!!!! Ska fan se till att göra något med mig själv!!!

Det är så mycket tankar som snurrar, jag vet inte var jag ska börja?! Hur får man reda i allting? Jag önskar att jag hade en annan dagbok än den jag har. Behöver en större för att få bra översikt på tankarna.

Jag har sån där sned bild av mig själv just nu igen... inte lika stark som förr, men den är ändå där och det stör mig. Jag tycker att jag ser fet ut på denna bilden och ändå så väger jag kanske 60-65 kg tror jag. Fick jag önska mig en vikt som jag skulle få leva med resten av livet så skulle jag vilja ha en som börjar på 5.. 50-59 kg... jag vill inte ha högre siffror. Men ja, då behöver jag gå ner MER än HÄLFTEN av mig själv. Det känns inte riktigt som jag kommer klara det... iaf så kommer det ta eeeeevigheter och jag är rädd för att få ihop någon ny livsstil samtidigt som det är precis det jag vill. Jag har svårt att se hur man ska lyckas äta 5-6 ggr per dag om man tex har ett heltidsjobb. Jag kommer ha jättesvårt med det för jag blir stressad bland folk och jag gillar inte att behöva ha med mig matlådor osv. Jag blir liksom sned i skallen och önskar att jag helt kunde sluta äta igen. Fast det kommer ju liksom inte hända... kanske ett bra första steg vore att byta ut godiset mot mat? Kan ju vara nåt...

Och ni behöver inte kommentera på det här, för jag kan bara lyssna på mina egna tankar iaf. Det är snurrigt med allting, och jag kan inte tänka rationellt just nu...

Äh jag orkar inte skriva här...

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget egentligen. Jag vill bli smal, och sådana här bilder peppar mig ganska mycket. Har fuskat nu i två dagar så jag mår inte så bra med det. Har druckit Cola idag med och jag känner att kroppen inte mår bra av det! Blir helt konstig när jag får i mig för mycket socker och kemiska ämnen och skit.

Från och med helgen så ska jag ta EN DAG I TAGET!!! Ska verkligen ta mig i kragen och göra saker för att dom är bra för mig istället för att förstöra för mig. Och jag ska inte bli supersmal, jag ska inte bli skinn och ben. Jag ska bara bli hälsosam och gå ner till lagom vikt. Fast det blir för mycket för mig att planera i förväg, det stjälper mer än det hjälper eftersom jag blir så himla stressad av det. Men om jag tar en dag i taget och gör det bästa av den dagen som är just då så tror jag att det kommer att bli bra. :-)

Måste erkänna att jag verkligen saknar att ha platt mage... nu ser jag ut som jag ska ha tvillingar. :-P Men ja, en sak i taget... får bli lite Zumba så får jag se om det ger någon förändring på sikt. :-) Det kan inte bli sämre iaf. Haha!

Jag känner mig lite splittrad just nu... jag har så mycket tankar och jag skäms för mig själv. Har världens godispåse här hemma, men jag vill inte ha godis. Känner mig äcklig just precis nu för jag tycker jag ätit för mycket. Men egentligen har jag ätit för lite idag.

Jag vet att man inte ska jämföra sig med någon annan än sig själv, men jag blir galen på att jag ser hur mycket andra klarar och hur lite jag själv klarar. Bara en kompis eller släkting säger att dom tränat eller varit ute och gått så får jag så otroligt dåligt samvete på mig själv så det går inte ens förklara. Jag blir galen. Och förr så var jag alltid den smala av mina kompisar, nu är jag den utan tvekan fetaste i kompiskretsen och det får mig att må dåligt. Jag vill liksom inte vara sämst jämt, men det är jag. Och för säkerhets skull ska jag lägga till att det inte är någon kompis fel, och att jag bara känner såhär precis just nu. Plus att jag behöver skriva av mig lite...

En sak jag funderar över är att när jag bestämmer mig för att förändra saker och ting så får jag alltid kommentaren av precis ALLA att jag ska ta lite i taget och inte göra stora förändringar och bla bla bla.. men när jag kollar på vad kompisarna gjort det senaste så gör dom ju allt på en gång. Helt besatta (en del) och då undrar jag varför dom kan göra det när alla uppmanar mig att det är så himla fel?

Har blivit så att jag inte talar om vad jag gör istället bara för att jag ska slippa att folk klagar och lägger sig i. Jag är trött på att alla ska veta så himla mycket bättre än mig hela tiden. Jag är inte helt dum i huvudet även om det verkar så!!!

Det är så mycket på gång i mitt liv nu, alltså i jobbet med mig själv. Jag behöver satsa på att klara av det här. Mina matproblem behöver ha största prioritet nu. Har skaffat (för länge sen) en bok som jag ska skriva upp veckomatsedel i så jag vet vad jag ska handla, vad jag ska äta vilken dag osv. Tror det kan behövas för min del! Håller på och skriver lite på det.. word ska ju användas till någonting. :-)

Ja ja, nu har jag klagat färdigt. Ni får nog updates så småningom hur det går med min livsstilsförändring. :-D

Jag blir så himla trött på alla tankar som attackerar hela tiden! Jag har gått ner i vikt, jag har minskat nästan 8 kg från det att jag vägde som mest... men jag känner mig fetare och fetare för varje kilo. Jag tycker jag har blivit dubbelt så stor nu sen jag mätte mig sist...

Var ute med mamma på stan idag och det var jättemysigt och så... men när jag väntade på henne när hon testade lite kläder så såg jag mig själv i spegeln utanför och jag bara kände usch... jag har ju tio dubbelhakor. 5 Miljoner bristningar på magen och på låren och i sidan och på armarna... Äckligt!!!

Känns så hopplöst när det man kämpar för mest liksom bara glider undan och man inte kan se några som helst resultat. Jag ser ju visserligen siffrorna bli mindre på vågen, men jag känner det inte som att det stämmer, jag ser inte att det stämmer.

Har rört mig för lite det senaste, jag måste komma igång med det!!! Jag blir galen på allting!!!

Jag sitter och funderar, det jag sa till min terapeut att jag inte skulle göra. Men jaja... ibland är det svårt att låta bli.

Har verkligen haft svårt att vara mig själv när jag skriver i bloggen och jag tror faktiskt att det märks. Eller? Jag blir liksom torrare och tråkigare när jag försöker formulera mig bättre än jag egentligen gör. Och när jag försöker låta bli att prata om saker som jag är rädd att folk ska använda emot mig om jag skriver om det.

För tillfället så känns det som jag lägger massa tankekraft på allting som har med mat och vikt att göra. Jag vet att jag har gått upp den här veckan för jag har lurat mig själv med saker som egentligen inte är så nyttigt. Som typ att jag pratade med en som är dietist, och hon sa att kesella är en jättebra sak att använda sig av. Så jag har ätit en del bär tillsammans med vanilj-kesella... och när jag läst på den så inser jag ju att det egentligen inte är speciellt nyttigt alls att äta det så som jag har gjort. Det är bättre än vissa andra saker, men fortfarande inte bra för mig. Jag får ångest när jag inser att jag gör fel, därför är jag en aning hoppig i humöret nu... och har varit dom senaste dagarna.

Sen är det det här med att planera maten... hmm.. jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det. Just nu väntar jag på att det ska ramla in lite mer pengar så jag har något att röra mig med. Har ju bestämt mig för att jag ska sluta nätshoppa så jag slipper oroa mig när det är dags för räkningar. Har varit dålig på det, men nu vill jag veta att jag har råd med den maten som jag VILL äta. Inte behöva räkna efter varje gång och se om jag kan köpa det jag vill ha eller om jag måste ta något bara för att det är lite billigare.

Så planeringen kommer att börja efter att jag fått in lite cash...

Och så är det all oron över framtiden som gör det jobbigt oxå. Att jag inte vet hur det går till och så. Jag har aldrig jobbat på riktigt, någonsin. När jag gick i skola så fick man studiemedel, och sen har jag varit sjukskriven och fått pengar därifrån. Hur funkar det sen när man inte har sjukskrivningen längre och inte lyckas få nåt jobb. Hur får jag pengar då? Jag vet inte hur nånting går till. Jag känner mig som en stor jättebebis!!! Har blivit helt borta när det gäller det som händer i "vanliga världen" och jag vet inget alls om var man ska börja, hur man ens söker ett jobb. Jag vet inte vad jag klarar, jag vet inte hur jag ska veta vad jag ens vill jobba med. Det skrämmer skiten ur mig att jag har så dålig koll. När man inte vet så blir alla rädslor så uppförstorade oxå och jag får halvt panik bara av att tänka på det nu när jag skriver. Min största skräck är att bli satt i skuld, jag vill inte ha en massa skulder! Jag är allmänt förvirrad om hur det funkar sen helt enkelt... jag är rädd för att inte klara mig, och sen oxå för att bli tvingad att söka jobb utanför Säffle, för jag vill vara kvar här. Åtminstone ett bra tag till. Först och främst så behöver jag min terapeut här ett bra tag till för att våga allting, och då kan jag inte bara bli tvingad någon annanstans tycker jag.

Det här är första gången någonsin jag yttrar den här rädslan öppet... :-S Det gnager verkligen i mig eftersom detta faktiskt är mitt sista år med sjukskrivningen nu... kaaaaanske kan få förlängt om det behövs i slutet på året. Det vet man ju inte nu, men med tanke på hur det funkar för alla med  FK nu för tiden så känns det väldigt osäkert. Och i vilket fall så kommer ju den här rädslan kvarstå tills jag kommer dit ändå...

Nej nu orkar jag inte skriva mer, börjar få ont i huvudet igen...

Jag har tänkt så himla mycket idag och varit alldeles snurrig på alla tankar. Bland annat så trodde jag att jag hade stängt av datorn och därför inte kunde blogga förrän jag nu kom på att jag ju faktiskt inte alls hade stängt av. Hahaha! Snurr snurr snurr!!!

En sak som har grubblat på idag har varit varför jag stökar ner så förbaskat runt mig hela tiden. Nu behöver jag ju städa igen... suuuck! Jag lägger saker där jag står och tänker "det tar jag sen" och så blir det aldrig av utan det blir fler och fler grejer där som bara växer till en stor hög. Usch! Men jag vet inte om jag ska fixa med det imorn eller om jag ska ta och skriva av mig det som behöver ut i min riktiga dagbok. Eller om jag begraver näsan i en bok igen. Är inne på min andra bok för året nu, fast jag har ju läst dom förut. Men funderar på att börja på ytterligare en bok så jag har att byta med. Fast jag kan inte komma på vilken för jag har hur mycket böcker som helst som jag inte läst. Det är typ över 200 böcker i bokhyllan som jag inte läst. (jag vet antalet för jag skrev upp alla i ett block förut)

Varför vill man hela tiden så himla mycket? Men jag är inte kapabel till att tro på mig själv tillräckligt mycket för att kunna ta tag i allting som jag vill. Blir stressad och får mega-ångest och då klarar jag det ju ännu mindre. Jag undrar hur man gör för att klara av pressen på sig själv?

Jag vill göra allt jag kan för att komma in i en bra livsstil, men jag är samtidigt rädd för det. Jag vet inte vem jag är utan allt krångel. Det där lät fel, men jag har alltid haft massa krångel med kroppsuppfattning och tankar kring det och det är svårt att ändra på. Och jag är rädd för att ändra det eftersom jag inte vet vem jag är annars. Jag har ju blivit den jag är kring allt det där så ja... rörigt jag vet.

Jag tror inte att någon som inte haft nån form av ätstörning ens kan tänka sig hur svårt det är med mat då. Jag äter, det gör jag... men jag har ingen aning om hur mycket en normal person äter. Endera vräker jag i mig eller så äter jag alldeles för lite och det är ju inte bra vilket som.

Man måste försöka, men det är förbaskat svårt att börja med någonting. Jag är rädd för att jag inte ska lyckas, och då istället skiter jag i det, vilket verkligen INTE ger mig MÖJLIGHETEN att lyckas. Jag blir så förbaskat trött på det här!

Jag gör det för stort!!! Och egentligen är det inget som är stort, det är något som "alla" andra människor klarar galant utan att ens tänka på det. Hur svårt kan det vara att äta lite och ofta, utan att svälta sig själv?

Jag måste sluta planera så förbaskat mycket, jag kan inte ha ett späckat schema hela tiden för jag vet att jag inte orkar med. Men någonting måste jag ju kunna göra med mig själv? Att ägna några timmar i veckan åt att ta hand om sig själv. Hur svårt kan det vara? Jag har till och med svårt att ta hand om mig själv på andra plan oxå. Jag orkar liksom inte bry mig om saker och ting, men jag ska banne mig börja bry mig. Jag måste vakna ur den här koman jag befinner mig i. Jag måste låta livet gå före och sluta gömma mig för allting. Låta mig själv få utrymme i mitt eget liv. Jag måste inse att jag har ett värde, att jag är värd att få må bra precis som alla andra. Det är assvårt att ta in, jag försöker verkligen, men jag kan inte riktigt tro på det än. Men jag SKA tro på det, jag ska lära mig att tro på det!!!

Nu orkar jag inte rota mer i röran i skallen, så jag skriver nog mer om det här någon annan dag.

Jag måste säga att en av de största vinsterna jag gjort det här året är att inse att jag INTE vill bli anorektisk. Har varit i det träsket, och jag vet vilken skit det är. Samtidigt så har hjärnan stängt ut det jobbiga från då, och jag har haft det som en dröm att nå tillbaka dit. Sett det som att jag är misslyckad om jag inte har just anorexia. Och ovanpå allt det så trodde jag att jag skulle kunna vara så smal som hon på bilden och inte ha någon som helst sjukdom. För det händer inte mig! Det har varit apsvårt att förstå hur jobbigt det faktiskt är både för den sjuka och den som är anhörig.

Men så läste jag den här artikeln. Och på nåt vis så öppnade den mina ögon idag. Eller jag har varit på väg åt rätt håll bra länge nu, men den här gav mig direkt känslan att så vill jag inte må igen. Dit vill jag inte nå! Jag har fortfarande svårt att se om någon är för smal eller ej... jag brukar inte tycka att det finns någon som är för smal. Men samtidigt har även det ändrat på sig en del det senaste halvåret. Jag vill inte bli trådsmal längre, för jag vill inte må så dåligt som man gör när man är där. Jag vill gå ner i vikt, men jag vill ha normalvikt. Jag kan till och med ligga lite på övervikt, bara jag är lättare så jag kommer undan alla sjukdomar som man kan drabbas av. Måste verkligen sluta att leva i ytterligheterna. (heter det så?) Jag vill inte leva som svart eller vitt. Jag vill ha nyanser, färger... ge mig hela skalan!

Jag kan verkligen förstå att folk får den här sjukdomen, att anorexi är så vanligt. Dom tankarna har förföljt mig sen jag var 12 år. Att bli retad för att vara fet gjorde mig bestämd att göra något åt det och jag gick ner en hel del i vikt. Sen har jag gått igenom en del mediciner som gav mig viktuppgång, och som ledde till att jag tappade kontrollen över vad jag åt och blev tvärsemot vad en anorektiker är. Nu väger jag ju över 100 kg och det är inte bra det heller. Jag vill ligga på en lagom nivå istället och det tänker jag sträva efter det här året. Inte att gå ner allting sådär, men att ta mig en bit på väg. :-)

Det kan ofta kännas lockande att gå ner massor i vikt och bli smal, men när jag tänker efter så är det verkligen inte värt det. För man blir aldrig smal nog, förrän man försvinner. Och vad har jag då för glädje av att jag blivit smal?

Så jag är glad för mina insikter, och jag hoppas att jag kan leva efter det helt och hållet från och med nu. :-) Och jag hoppas att fler ska komma fram till det oxå, för livet har så mycket mer att ge än att bara kämpa mot vikt och tänka på mat och träning och kalorier.