Känner mig sjukt seg idag! Men jag mår lite bättre nu när jag har sovit en stund till... Får se vad jag ska sysselsätta mig själv med här hemma. För ut tänker jag iaf inte gå. Räckte med att jag höll på att slå ihjäl mig på väg till Ica imorse.

Har just nu ganska mycket tankar kring vikten och maten och ingenting stämmer riktigt för mig vilket gör mig upprörd. Vill inte sitta fast i skiten helt igen, och det känns som det håller på att bli större. Men vad kan jag göra? Jag försöker ändra tankesätt, men det verkar inte funka så bra som jag skulle önska. Skulle behöva prata mer med L men hon har redan pratat med mig i en halvtimme på telefon imorse. Så jag känner inte att jag kan börja tjata en massa på henne igen. Ska ju inte dit förrän typ 11 januari.   Känns länge, men ja, jag vill inte ta upp tid som egentligen är liksom för akuta saker. Jag är inte akut. Vill inte vara så akut heller. Jag får väl ringa henne imorn och prata lite till.

Jag vill komma igång med innegympa nu, och sen lägga på lite promenader senare. Men jag vill köra lite hemma, så jag slipper vara bland människor såhär i början, för jag skäms ju verkligen för hur jag ser ut.

Nej nu ska jag ner och kolla brevlådan.

Nu efter Anna Ankas program så tänker jag ännu mer på hur jag ser ut. Och jag har läst runt lite överallt och alla kommer hela tiden fram till samma saker. Är man tjock så är man ful? Varför är det så egentligen? Jag håller med om det när det gäller mig själv, men i annat fall så tycker jag att det finns sådana som är lite rundare som är jättefina. Men jag duger inte till någonting, och det känns inte som om någon nånsin kommer att gilla mig. (jag menar inte vänskaps-gilla) Hur jag än är så är det ingen som ens tittar på mig två gånger, och jag är övertygad om att det beror på att jag är tjock och alltså ful. Ett vandrande fettberg!!! Och jag har fått höra till förbannelse att jag måste ta tag i det och kämpa osv. Jag tvivlar på att någon annan skulle orka det i min situation. Jag känner inte igen den i spegeln, jag skäms för den jag är. Jag skäms för att visa mig för folk. Jag hatar att vara ute bland folk för jag känner bara deras blickar att jag inte räcker till. Jag är aldrig tillräckligt bra för någonting.

Jag vet att om jag börjar med träning och så nu, så kommer jag fastna, jag kommer bli besatt. Vilket skrämmer mig oxå, för det blir som att börja om igen. Och alltihop med den här skiten började för att jag lyssnade på kålhuvudena som gick i min klass!!! (JA jag skyller på er just nu) Dom sa att jag var fet, att ingen kunde gilla en sån som mig. (jag var typ 1,55 och vägde 56 kg) Jag fick höra att alla de tjejerna som var smalare än mig var mycket finare. När jag gillade en kille, så var det en smal tjej som gillade samma person och då frågade hennes kompis hur jag nånsin kunde tro att han skulle kunna fastna för nån som mig när det fanns smala tjejer han kunde tycka bättre om.

Jag slutade äta, jag rörde mer på mig, gick evighetslånga promenader typ jämt. Jag kräktes upp mat när jag hade ätit... vägde mig så ofta som jag kom åt. Och jag kom ner, jag vägde omkring 40 kg, men i mina ögon var jag aldrig smal. Jag blev aldrig tillräckligt smal. Fast dom i min klass ändrade sig från att tycka att jag var fet, till att jag var äcklig. Varför försökte jag ens passa in? Jag hatar att erkänna det här, men dom har knäckt mig. Jag dög innan dess, jag dög innan dom började hata mig. Hatar jag dom? Nej det gör jag inte... jag hatar inte, men jag är jävligt arg på hur allting har blivit. Att jag aldrig kommer få reda på vad som var så förbannat fel med just mig? Jag är inne i ilska just nu, jag håller på att bearbeta det hela, och just nu är jag arg så att jag kokar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte! Jag behöver hitta mig själv igen, och det är jävligt tungt. Allt med mat och träning står liksom på andra sidan om ångestkänslorna jag har över vem jag själv är. Jag VAR NÅGON när jag var mindre. Jag dög, jag tyckte jag var bra! Men dom satte stopp för det och jag gillar inte alls den dystra ledsna varelsen som dom fick mig att bli. Jag  var inte såhär negativ innan jag stötte på dom.

Jag hatar dom inte, jag skyller egentligen inte på dom heller, jag skyller på det som hände. Jag skyller på hur det hela påverkade mig och hur det tyvärr påverkar mig än. Jag HATAR att känna mig såhär vilsen!!!! Jag önskar att jag bara kunde få haft en bra upplevelse av mina tonår... som det är nu så vill jag inte minnas hur det var att vara tonåring. Jag älskar varje år som jag lever som jag blir äldre och kommer längre och längre ifrån det som hände. Men jag måste bli av med det snart... Jag måste få ut allting, för innan det är borta så kommer inte kaoset kring mat osv att släppa heller.

Jag undrar om dom vet hur många år dom förstörde för mig genom att vara som dom var? Jag undrar om dom ens upplever det som att dom har mobbat mig? Jag är inte säker på det... Ibland när jag ser dom så vill jag skrika för att jag dras tillbaka till tiden jag vill glömma. Samtidigt så skiter jag fullständigt i dom och det känns så tvetydigt allting.

Jag har en gnagande känsla av att jag hatar mig själv. Och det gör att allting annat liksom klibbar fast. Hur ska jag göra för att kunna lita på mig själv? Hur ska jag inse att det inte hjälper att banta sig ner till ett skellett? Ja det gjorde förbannat ont, men det är över nu! Varför kan jag inte bara lämna det bakom mig som ett dåligt minne och istället skapa nya fina minnen? I min hjärna löser man allting med att sluta med mat, eller att hetsäta mat, eller att bli helt besatt av mat i alla dess former. Mat är min kontroll, eller brist på kontroll beroende på hur man ser det. Det ger uttryck för allting.

Jag kan le, jag kan skratta, jag kan garva mig halvt fördärvad, men det förändrar ingenting inuti. Jag har fortfarande ett STORT moln inuti som är svartare än svartast. Jag har en smärta som jag känner till viss del nästan jämt, och ibland blir den outhärdlig.. därav detta inlägg som vi får se hur länge det får ligga uppe. Jag har nått en punkt nu, där det gör så ont, så nu måste jag ta mig fan göra något åt det här. Jag kan inte gå vidare, om jag inte fixar så att det blir någon lösning. Jag gömmer mig bakom mina skratt, som en mur så att folk inte ska se röran inuti. Men jag erkänner att mina skratt har varit mer äkta nu det senaste än vad de någonsin varit.

Jag saknar mig själv, samtidigt som jag inte vet vem jag ska sakna för jag hann aldrig bli någon innan jag raderades igen. Jag försöker alltid att anpassa mig efter hur jag tror att andra vill att jag ska vara. När ska jag kunna lita på mig själv? Saker som skrivande, målande, pysslande.. allt sånt har blivit lidande och nästan försvunnit för att jag inte längre vet vem jag är. Jag behöver nån förändring på något vis, jag vet bara inte riktigt hur jag ska få till den. Jag vill inte behöva känna olust inför att träffa folk från förr. Jag vill inte behöva bli rädd att jag ska bli behandlad så igen. Jag vill bli en stark individ, en självtänkande och självuppskattande individ.

Ingen kommer orka läsa igenom det här, men det kanske är tur det. Blir nog inte uppe så himla länge kanske...

Nej jag måste som sagt ta mig igenom, måste jobba med mig själv... jag är rädd för att inte få den tid jag behöver, men jag får väl ta vara på den tiden jag åtminstone har kvar innan jag ska stå på egna ben helt och hållet.

Jag är rädd... för nästan allting, men jag behöver göra nåt... jag måste bara få prata av mig igen, nu när det bubblat upp till ytan igen. Får se om jag lyckas lösa det här... eller åtminstone börjar att ta steg i rätt riktning.

Nu orkar jag inte skriva mer här...

Jag har panik!!! Jag vill inte känna såhär mycket kring vikt osv. Vill gå ner i vikt, och jag vill komma igång med det så snart som jag bara kan. Men jag kommer ju för fan aldrig så långt. (ja jag svär)

Jag ser mig själv som enorm, alltså jag skäms för att se mig själv, jag skäms för att andra ska se mig.

Sitter och trycker i mig godis, som jag egentligen varken tycker om eller vill ha, men det är lättare än att ta tag i saker och ting så jag gör det ändå. Jag är helt PUCKAD!!!!

Min högsta dröm just nu är att jag ska kunna gå i kläder som är fina, som sitter som dom ska, och liksom vara så smal att man inte ser ut som en stoppad korv om man har på sig något som är lite tajt och/eller figursytt typ. Just nu känner jag mig oftast förvisad till att ha på mig något tältliknande, eller träningskläder... Hur kul är det? Man ser typ dubbelt så stor ut, och hatar sig själv ännu mer. Och nu vet jag att det finns massor av människor som tänker att man får skylla sig själv när man ser ut som jag gör. Att jag bara har mig själv att skylla... kanske är det så. Men jag tror att mycket annat spelar in. Jag är så jävla irriterad på när folk dömer en för att man är kraftig. Jag dömer mig själv, jag erkänner det. Men jag dömer inte andra kraftiga. För jag ser oftast inte att andra är tjocka. För jag tycker alltid att jag är så mycket tjockare än alla andra. Jag kan ärligt säga att jag inte sett någon som är tjockare än mig på kanske 1-3 år nånting sånt. Och det är ju egentligen knas, för NÅN måste ju faktiskt vara större? Eller? Jag ser inte det...

Nåt annat som är skrämmande är att jag inte tycker att det finns NÅGON som är tillräckligt smal heller. Jag tycker alla är smala liksom, men ingen är så smal som jag skulle vilja vara. Jag kan se på en bild när andra människor säger att det är skellett, anorexia-människor osv. Men jag ser alltid att det finns en liten putmage eller att nåt är för kantigt, nåt är för tjockt... alltid kan det göras bättre. Hur tror ni att jag någonsin kommer att kunna leva upp till min egen ideal-bild?

Nu gråter jag för jag blir så frustrerad! Jag vill se bra ut! Jag vill vara smal och fin, och jag vill kunna vara nöjd med mig själv. Men det kommer ju aldrig att bli så. Jag tror knappt att jag kan lyckas längre. Hur ska jag kunna gå ner??? Jag orkar ju aldrig få upp min feta röv ur soffan och göra något. Hur ska man orka liksom kämpa när det känns som man har ett stort svart moln inuti??? :-(

Och så har jag den där rösten inuti som skriker på mig att jag är värdelös och ingenting klarar. Att jag föralltid kommer att vara fet osv. Och så har jag en medelstark röst som hela tiden försöker peppa upp mig själv att jag ta mig fan ska visa alla som inte tror jag kan något. (och då menar jag tankeröst, inte röster som i mentalsjuk)

Hittade den här bilden från början av oktober (som ni ju ser på bilden) och jag ser hemsk ut. :-( Jag fick komplimanger när jag hade de där kläderna, men jag undrar snarare vad det är för folk som tillåter mig gå klädd sådär! :-O

Hatar att vara med på bild för tillfället för jag ser ju hur illa det är. Men blir iaf peppad till att komma igång och röra mer på mig. Och framförallt börja äta mer regelbundet.

Det är lite skrämmande med vilka tankar jag har i skallen just nu och jag måste nog vaka på mig själv så att det inte blir helt åt fanders med allting. Den delen av mig där min ätstörning sitter är verkligen på hugget just nu och allting jag gör nu rör just den delen. Det finns inget annat än att lyckas med det här! Jag SKA bli smal igen! Minst 60 kg ner! Ja, jag orkar inte ens skriva mer om det... jag har helt enkelt planer så jag tror att det här kan gå vägen bara jag vågar ta första steget.

Jag vet inte riktigt vad som hände med mig, men jag blev helt plötsligt jättenere. Men ändå inte trött, enda anledningen att jag skulle kunna tänka mig att sova nu är för att få bort tankarna en stund. Men jag vet att jag ändå drömmer om det som är jobbigt då, så det spelar ingen roll. Jag får väl se när jag somnar. Kommer troligen inte tillåta mig att sova förrän ikväll... om jag kan sova då.

Men jag tänker inte låta mig slås till marken så himla lätt.

Jag har lust att göra någonting, men jag kommer inte på vad. Jag funderar på att bli träningsgalning igen bara för att ha något att roa mig med. Slita slut på kroppen ett tag och få liite bättre kondis kanske. Kanske få bort den här äckelkroppen som jag släpar på. Hela jag är egentligen rätt äcklig... (och säg inte emot mig för du vet ingenting) Äh, jag fortsätter det här sen... ska hämta paket nu.

Kan ni tänka er att den här bilden är tagen för bara tre år sen? Jag tyckte ju jag var jättetjock då! Så himla stor tycker jag ju inte att jag ser ut på den här bilden. Fast jag hade fått lite mage som tack och lov inte syns på bilden. ;)

När jag ser den här bilden så blir jag verkligen peppad till att göra något åt mig själv. Att komma igång och röra på mig och äta rätt och inte trycka i mig en massa godis osv.

Jag är lite rädd för att göra det eftersom jag fortfarande vill bli jättesmal, men samtidigt så tror jag att jag kanske kan klara av att bara gå ner lagom mycket till en trivsel-nivå.

Jag orkar inte tänka... jag vill lägga in fler bilder på min hårddisk så jag kan visa bilder från förr. :-D

eller som mamma skulle säga: Till kvällen får den late brått. :-P

Har flängt omkring här i lägenheten nu och lagt i ordning kläder inför imorn som jag tror att jag kanske vill ha på mig då. Och sen plockat upp skräp som jag hade i en hög på golvet (pinsamt jag vet)

Imorn ska jag iväg till terapeuten, sen ska jag tvätta, på rätt tid den här gången. Och så kommer jag väl städa lite grann här hemma oxå.

Jag är så sjukt trött på mig själv och mina mat-tankar för tillfället. Jag ska banne mig döda dom nu! Man kan inte leva sitt liv såhär och vara rädd för allting! Det funkar inte så! Jag är livrädd för vanlig mat och frossar i godis oftast typ. Eller så äter jag inte på en hel dag och så kokar jag ett kilo spagetti som jag klämmer i mig alldeles själv. Är så himla trött på att jag inte kan ställa upp för mig själv. Hur ska man kunna gå vidare och leva sitt liv fullt ut när man hela tiden straffar sig själv för saker som man inte kan hjälpa. Just nu är det ju mycket med pappa och då har det blivit att jag har ätit totalt fel!

Avskyr känslan när magen börjar bli hungrig och kroppen blir helt rastlös och får panik över att jag borde äta osv. Har jättesvårt att beskriva hur det är att ha min ätstörning, för jag vågar inte riktigt erkänna hur det känns och hur jag upplever saker och ting. Det är som att jag har ett gäng stora feta larver i skallen som bara äter upp mig och stora råttor i bröstet som gnager och ett monster i min mage som klöser och river och fräser därinne.

Jag är oftast väldigt rädd för att prata om det här, för jag vet att det påverkar andra oxå. Och jag vet folk med ätstörningar som läser min blogg. Jag har varit smal, riktigt smal, och nu är jag ungefär 3 ggr så stor som då. Hur rädd tror du en anorektiker blir av att höra det? Jag skulle ha dött om någon hade sagt det till mig när jag var typ anorektisk. Jag skulle ha gått under! Men nu är det som det är och jag antar att jag borde acceptera det, men det är svårt! Kommer nog få prata om det här imorn, för nu börjar det krypa i mig igen.

Nej jag kan inte skriva något vettigt nu heller. Var inte så planerat inlägg direkt... men ja... hörs imorn!

Har pratat ganska mycket om min kroppsuppfattning idag. Känns lite konstigt hur man kan tycka så som jag gör, när jag märker att inte speciellt många håller med mig. Jag ser nåt som inte andra ser tydligen, och jag undrar var det egentligen kommer ifrån och hur det egentligen kan bli så.

Jag önskar att jag kunde göra som tjejen på den här bilden här ovan. Jag vill gå från att vara fläskberg till att bli smal och fin. (jag menar inte att tjejen på bilden är ett fläskberg för det tycker jag inte) Men istället har jag gått från det smala till att bli kraftig istället. :-(

Alla tankar sitter så äckligt starkt inuti mig, att spökena är så stora och aggressiva fortfarande. HUR LÄNGE sitter sådana här tankar kvar egentligen? Ska man aldrig bli fri från dom eller? Jag behöver få prata med Lena, men hon är ju borta hela nästa vecka... så det blir svårt då.

Nej jag hittar inte de ord som jag behöver för att skriva om det här ämnet idag... så jag slutar här nu.