Nu efter Anna Ankas program så tänker jag ännu mer på hur jag ser ut. Och jag har läst runt lite överallt och alla kommer hela tiden fram till samma saker. Är man tjock så är man ful? Varför är det så egentligen? Jag håller med om det när det gäller mig själv, men i annat fall så tycker jag att det finns sådana som är lite rundare som är jättefina. Men jag duger inte till någonting, och det känns inte som om någon nånsin kommer att gilla mig. (jag menar inte vänskaps-gilla) Hur jag än är så är det ingen som ens tittar på mig två gånger, och jag är övertygad om att det beror på att jag är tjock och alltså ful. Ett vandrande fettberg!!! Och jag har fått höra till förbannelse att jag måste ta tag i det och kämpa osv. Jag tvivlar på att någon annan skulle orka det i min situation. Jag känner inte igen den i spegeln, jag skäms för den jag är. Jag skäms för att visa mig för folk. Jag hatar att vara ute bland folk för jag känner bara deras blickar att jag inte räcker till. Jag är aldrig tillräckligt bra för någonting.

Jag vet att om jag börjar med träning och så nu, så kommer jag fastna, jag kommer bli besatt. Vilket skrämmer mig oxå, för det blir som att börja om igen. Och alltihop med den här skiten började för att jag lyssnade på kålhuvudena som gick i min klass!!! (JA jag skyller på er just nu) Dom sa att jag var fet, att ingen kunde gilla en sån som mig. (jag var typ 1,55 och vägde 56 kg) Jag fick höra att alla de tjejerna som var smalare än mig var mycket finare. När jag gillade en kille, så var det en smal tjej som gillade samma person och då frågade hennes kompis hur jag nånsin kunde tro att han skulle kunna fastna för nån som mig när det fanns smala tjejer han kunde tycka bättre om.

Jag slutade äta, jag rörde mer på mig, gick evighetslånga promenader typ jämt. Jag kräktes upp mat när jag hade ätit... vägde mig så ofta som jag kom åt. Och jag kom ner, jag vägde omkring 40 kg, men i mina ögon var jag aldrig smal. Jag blev aldrig tillräckligt smal. Fast dom i min klass ändrade sig från att tycka att jag var fet, till att jag var äcklig. Varför försökte jag ens passa in? Jag hatar att erkänna det här, men dom har knäckt mig. Jag dög innan dess, jag dög innan dom började hata mig. Hatar jag dom? Nej det gör jag inte... jag hatar inte, men jag är jävligt arg på hur allting har blivit. Att jag aldrig kommer få reda på vad som var så förbannat fel med just mig? Jag är inne i ilska just nu, jag håller på att bearbeta det hela, och just nu är jag arg så att jag kokar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte! Jag behöver hitta mig själv igen, och det är jävligt tungt. Allt med mat och träning står liksom på andra sidan om ångestkänslorna jag har över vem jag själv är. Jag VAR NÅGON när jag var mindre. Jag dög, jag tyckte jag var bra! Men dom satte stopp för det och jag gillar inte alls den dystra ledsna varelsen som dom fick mig att bli. Jag  var inte såhär negativ innan jag stötte på dom.

Jag hatar dom inte, jag skyller egentligen inte på dom heller, jag skyller på det som hände. Jag skyller på hur det hela påverkade mig och hur det tyvärr påverkar mig än. Jag HATAR att känna mig såhär vilsen!!!! Jag önskar att jag bara kunde få haft en bra upplevelse av mina tonår... som det är nu så vill jag inte minnas hur det var att vara tonåring. Jag älskar varje år som jag lever som jag blir äldre och kommer längre och längre ifrån det som hände. Men jag måste bli av med det snart... Jag måste få ut allting, för innan det är borta så kommer inte kaoset kring mat osv att släppa heller.

Jag undrar om dom vet hur många år dom förstörde för mig genom att vara som dom var? Jag undrar om dom ens upplever det som att dom har mobbat mig? Jag är inte säker på det... Ibland när jag ser dom så vill jag skrika för att jag dras tillbaka till tiden jag vill glömma. Samtidigt så skiter jag fullständigt i dom och det känns så tvetydigt allting.

Jag har en gnagande känsla av att jag hatar mig själv. Och det gör att allting annat liksom klibbar fast. Hur ska jag göra för att kunna lita på mig själv? Hur ska jag inse att det inte hjälper att banta sig ner till ett skellett? Ja det gjorde förbannat ont, men det är över nu! Varför kan jag inte bara lämna det bakom mig som ett dåligt minne och istället skapa nya fina minnen? I min hjärna löser man allting med att sluta med mat, eller att hetsäta mat, eller att bli helt besatt av mat i alla dess former. Mat är min kontroll, eller brist på kontroll beroende på hur man ser det. Det ger uttryck för allting.

Jag kan le, jag kan skratta, jag kan garva mig halvt fördärvad, men det förändrar ingenting inuti. Jag har fortfarande ett STORT moln inuti som är svartare än svartast. Jag har en smärta som jag känner till viss del nästan jämt, och ibland blir den outhärdlig.. därav detta inlägg som vi får se hur länge det får ligga uppe. Jag har nått en punkt nu, där det gör så ont, så nu måste jag ta mig fan göra något åt det här. Jag kan inte gå vidare, om jag inte fixar så att det blir någon lösning. Jag gömmer mig bakom mina skratt, som en mur så att folk inte ska se röran inuti. Men jag erkänner att mina skratt har varit mer äkta nu det senaste än vad de någonsin varit.

Jag saknar mig själv, samtidigt som jag inte vet vem jag ska sakna för jag hann aldrig bli någon innan jag raderades igen. Jag försöker alltid att anpassa mig efter hur jag tror att andra vill att jag ska vara. När ska jag kunna lita på mig själv? Saker som skrivande, målande, pysslande.. allt sånt har blivit lidande och nästan försvunnit för att jag inte längre vet vem jag är. Jag behöver nån förändring på något vis, jag vet bara inte riktigt hur jag ska få till den. Jag vill inte behöva känna olust inför att träffa folk från förr. Jag vill inte behöva bli rädd att jag ska bli behandlad så igen. Jag vill bli en stark individ, en självtänkande och självuppskattande individ.

Ingen kommer orka läsa igenom det här, men det kanske är tur det. Blir nog inte uppe så himla länge kanske...

Nej jag måste som sagt ta mig igenom, måste jobba med mig själv... jag är rädd för att inte få den tid jag behöver, men jag får väl ta vara på den tiden jag åtminstone har kvar innan jag ska stå på egna ben helt och hållet.

Jag är rädd... för nästan allting, men jag behöver göra nåt... jag måste bara få prata av mig igen, nu när det bubblat upp till ytan igen. Får se om jag lyckas lösa det här... eller åtminstone börjar att ta steg i rätt riktning.

Nu orkar jag inte skriva mer här...

 

Linnea

1 december 2010 10:41

jag orkade visst läsa igenom allt du hade skrivit. jag tänker på dig vännen och kramar dig från håll. och jag tycker att du är bra som du är.

Elinor

1 december 2010 11:30

Tack! kraaam!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kunde inte sova inatt, inte alls... vilket jag antar beror på att jag slutat med en medicin och dom sa att det kunde bli så. Men iaf så orkade jag inte sitta hemma imorse för jag skulle aldrig orka ta mig iväg om jag lyckades somna en stund då. S...

såhär härligt såg det ut i morse när jag väntade utanför jobbet. Gött! Och nu sitter jag och ska strax käka. Sen får jag se om jag orkar städa lite till eller om det blir slapp. :-D Ska iaf bli riktigt gött med mat! Riktigt riktigt gött......

Okej, jag har bestämt mig för att lägga ut en bild på mitt sovrum som det såg ut innan. Stökigt är det så jag får skämmas lite. Men det kan jag behöva. ;-P Har iaf möblerat om lite grann idag men har lite kvar att göra, så nu blir det bara en före bi...

så var man pigg och allert då. :-D testar mest om detta funkar... :-p ska skutta in i duschen strax, sen rota fram lite grejs till ikväll... Pöss på er!...

Jag kanske borde skapa en ny kategori med namnet "Dagens klantighet" för jag tycker att jag blir mer och mer klantig för varje dag som går. Ett exempel (som jag varnar för att det är mer info än någon behöver!  ) är att jag den senaste veckan MINST...