Jag är så trött så det känns som ögonen går i kors, men jag kan ändå inte sova. Vill inte försöka nu heller eftersom det är en aaaaning för tidigt.

 

Grubblar mycket över det här med vikten och förändringarna i livsstil som jag vill göra. Man får nog kanske ta det i småsteg antar jag, så man inte tröttnar efter en vecka. Å, jag önskar att jag kunde förklara det på nåt vis allt det där jag tänker... men just nu är det bara en enda gröt. Eller egentligen inte det heller. I min skalle så är allting egentligen glasklart, men förbindelsen mellan hjärnan och mina fingrar funkar inte lika bra.

Jag tror att jag kan klara det, nej jag VET att jag kan klara det! Jag vet att jag kan ändra min livsstil, fast det kommer nog att få ta en del tid. När man känner att man verkligen vill nåt så ska man ju egentligen hoppa på det på en gång, men jag har verkligen inte råd till det just nu. Jag har ett litet matschema, eller ja riktmärke är väl mer rätt. Men jag kan inte följa det nu för jag har inte tillräckligt med pengar för att äta så ofta som jag måste göra sen. Det är största anledningen till att jag faktiskt väntar. 18e är dagen då jag vill börja på riktigt.

Å det ska bli kul att ägna sig åt nåt riktigt! Sätta upp mål och jobba mot någonting som jag vill.

Och den här gången så är det inte i första hand smalheten jag längtar efter. Inte på samma sätt som förut iaf. Jag vill gå ner för att bli hälsosam och för att slippa ha ont i kroppen precis hela tiden. Och jag längtar efter att kunna springa.

Har börjat läsa Kattas blogg slaviskt för jag tycker hon är så himla bra, och hon kämpar ju oxå med sin vikt och sådär. Men om någon av er har nåt bra tips på en viktminskningsblogg som INTE skrivs av en person som gjort gastric bypass, så kan ni väldigt gärna hojta till om det. Skicka en rad och berätta! Uppskattas verkligen!

 

Nu ska jag kolla lite på Narnia (serien från när jag var liten) och sen ska jag försöka sova en hel natt. :-D

God Natt till er!

 

Alltså allvarligt, varför har alla sån åldersnoja just nu? Överallt när jag läser bloggar osv så kan man endera läsa det rakt ut eller mellan raderna att folk är rädda för att bli äldre och redan folk som är 20 klagar över att dom börjar bli gamla. Varför? När jag nyss fyllde 27 år så fick jag kommentaren om hur det känns att vara så gammal nu... Skulle det kännas något annorlunda? Vad är det som skulle göra att hela världen förändrades över en natt när jag gick från 26-27? Och vaddå jag är gammal nu? Jag tycker att man är gammal när man är 75+ Där går min gräns. Innan dess så är man inte äldre än man gör sig. (egentligen är man inte det efter heller)

Jag förstår inte vad folk är rädda för. Till viss del kan jag göra det för jag hade min ålderskris när jag fyllde 18 redan. Och sen en lite mildare när jag fyllde 20. Men sen dess har jag insett att varje år i ens liv är värt exakt lika mycket som året innan. Alla år i ens liv har sin egen charm!

Jag struntar just nu fullständigt i om jag ser ut som en sköldpadda på 150 år, för jag vet att jag har mycket mycket barnasinne kvar inuti. Jag ser fram emot att bli äldre, jag ser fram emot att se vad livet har i sina gömmor för mig. Vilken väg som är utstakad för mig. :-D

Sluta oroa er så mycket över hur gamla ni är och njut istället av att vara där ni är just nu!

Pöss på er!

 

Alltså jag är lite FAST i vissa tankar och sådär, men jag försöker grubbla fram en lösning för mig själv. För jag tänker ta mig fan inte ge upp!

Jag vet egentligen precis vad jag borde göra, jag vet vad som hjälper och jag vet att jag egentligen kan... men så är jag så jäkla seg och kan inte ta tag i det. Jag får inte mig själv att BÖRJA med förändringen. Varför? Jag har inte en aaaning! :-@ Men jag blir trött på att jag är sån. Och att jag är så svag sen så jag inte har någon som helst kontroll ifall någon erbjuder mig typ godis eller så utan jag tar emot. Sen tappar jag all kontroll och så fortsätter godisätandet. Alltså, jag skyller inte på dom som erbjuder mig godis och sånt, inte alls. Jag är bara så förbannat trött på mig själv att jag inte kan säga nej.

Men hur i hela friden ska jag göra för att få mig själv att ta tag i saker och ting??? Vet att "alla" säger att man inte ska vänta utan om jag bestämmer mig för förändring så ska jag börja NU, men jag har fortfarande saker här hemma som måste fixas innan det är praktiskt möjligt att börja. Jag vill inte bli för låst vid det, alltså liksom ha för hårda tyglar på mig själv, men ändå liksom se resultat. Och det är inte i första hand vikten jag kommer sikta in mig på, även om jag kommer ta och skriva upp den typ varje eller varannan vecka. Men mest vill jag gå ner centimeter, för det är viktigast, och så vill jag även känna mig friskare inuti kroppen än jag gör just nu...

 

Det är så mycket tankar som snurrar, jag vet inte var jag ska börja?! Hur får man reda i allting? Jag önskar att jag hade en annan dagbok än den jag har. Behöver en större för att få bra översikt på tankarna.

Jag har sån där sned bild av mig själv just nu igen... inte lika stark som förr, men den är ändå där och det stör mig. Jag tycker att jag ser fet ut på denna bilden och ändå så väger jag kanske 60-65 kg tror jag. Fick jag önska mig en vikt som jag skulle få leva med resten av livet så skulle jag vilja ha en som börjar på 5.. 50-59 kg... jag vill inte ha högre siffror. Men ja, då behöver jag gå ner MER än HÄLFTEN av mig själv. Det känns inte riktigt som jag kommer klara det... iaf så kommer det ta eeeeevigheter och jag är rädd för att få ihop någon ny livsstil samtidigt som det är precis det jag vill. Jag har svårt att se hur man ska lyckas äta 5-6 ggr per dag om man tex har ett heltidsjobb. Jag kommer ha jättesvårt med det för jag blir stressad bland folk och jag gillar inte att behöva ha med mig matlådor osv. Jag blir liksom sned i skallen och önskar att jag helt kunde sluta äta igen. Fast det kommer ju liksom inte hända... kanske ett bra första steg vore att byta ut godiset mot mat? Kan ju vara nåt...

Och ni behöver inte kommentera på det här, för jag kan bara lyssna på mina egna tankar iaf. Det är snurrigt med allting, och jag kan inte tänka rationellt just nu...

Äh jag orkar inte skriva här...

 

Jag har grubblat på mycket kring mat, vikt, träning, livskvalitet, ork, energi osv idag. Och en del kring hur jag egentligen mår (eftersom det pendlar fram och tillbaka). Mestadels så mår jag okej, men inte helt bra, men jag har stunder då jag bara vill sätta mig och gråta, eller blir ilsken och vill skrika och kasta saker omkring mig. Fast jag har inte gjort nåt av det nu faktiskt. :-)

Känner mig stressad, dels över allting runt mig just nu (även fast det inte är något allvarligt som hänt nu) och sen för framtiden. Jag vet ju inte vad jag vill tex jobba med eller utbilda mig till. Och så kanske jag ska ut i praktik efter sommaren, eller det är inte kanske. Jag ska det tror jag, och jag har inte minsta aning om var jag vill vara eller så... det gör mig väldigt väldigt stressad. Jag vill ha saker klart för mig och när jag inte har det så blir jag orolig i hela kroppen.

Vad ska jag göra med mig själv och alla tankar egentligen?

Jag tror inte jag ska skriva allting här iaf... får nog bli ett brev igen.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om längre... jag har hur mycket tankar som helst, men jag är ju rädd för att andra ska läsa dom... Lite åt det hållet iaf. Har haft minst 12 besökare (unika) om dagen hela mars och andra skulle kanske inte se det som mycket men för mig är det ju massa folk. Har ju inte en aning om vilka dom är heller... Inte speciellt många som lämnar kommentarer så jag vet ingenting om någon alls, men tydligen kommer dom tillbaka.

Vill jag att vem som helst ska läsa hur jag mår? Njaa, det är inte helt säkert. Tror att det är en del typ som inte känner mig men som är nyfikna som läser. Och då vet man ju att pratet går sen. (Känn dig träffad om du läser ***)

Så ni får gärna lämna en kommentar som inte är anonym så jag vet lite om vilka som läser. Vet redan några stycken men ändå...

 

Men liksom allting kan man inte lägga ut på nätet det fattar ju vem som helst. Men jag har på allvar funderat på att skaffa en helt anonym blogg, utan bilder på mig och sånt, och ha bara för att just kunna skriva vad jag vill... men jag vet inte. Litar inte på att folk inte listar ut vem jag är... Om jag skulle skaffa en så kommer ändå funderingarna på var jag ska skaffa den, för det finns ju så himla många olika adresser där man kan skaffa blogg. Blogg.se vore väl egentligen bäst, för där har typ alla blogg och då är man svårare att hitta... men ja... det funkar ju aldrig! Wordpress kom genast upp i min tanke oxå men där går det inte riktigt att ändra utseendet hur jag vill... var iaf jävligt krångligt.

Och så mitt sista argument för att stanna här är ju för att detta är min blogg och jag vill kunna skriva om mig själv precis som det är... För även om folk tror att dom vet allting om mig genom det jag skriver så vet dom egentligen ingenting! Ingenting av det som är viktigt... så ja.. Varför måste folk bry sig?

Kanske ska skaffa en och låsa så ingen alls kommer åt den? ;-) Det är ju en lösning. :-P

Världens fulaste bild, men jag orkar inte leta upp någon annan. Min hjärna spinner på för fullt och jag vet inte om jag kommer kunna uttrycka nåt av det jag känner men jag tänker skriva så får jag se vad det blir av det hela.

Allt det här med K har tagit jättehårt på mig och ändå kände jag honom inte väl. Pratade en del med honom när vi gick på gymnasiet och så, och även lite i högstadiet... men ändå har det knäckt mig en del. Mycket tankar har väckts som jag inte vill ha. Nej jag har inte självmordstankar eller nåt åt det hållet, men jag funderar kring det. Det är inget jag skulle göra, men ändå finns själva tanken på det ändå med. Vet inte hur jag ska förklara... jag vill verkligen leva, och jag är glad för mitt liv, även fast jag inte alltid mår så bra. Men efter att jag hade sådana tankar så länge, så finns dom kvar nu när en annan person dött. Har tänkt mycket på hur det skulle ha varit för min omgivning OM jag hade gjort någonting när jag tänkte så mycket på det. Hur många hade det påverkat, hur starkt? Hade det blivit som för K att kompisar sen typ evigheter tillbaka har skrivit, sådana som inte velat vara ens kompis innan men som då ploppat upp och skrivit om hur mycket dom kommer sakna en? Jag skrev inget på hans sida, för jag kände honom som sagt inte så väl.. inte nu för tiden. Jag tycker inte att det är något som jag vill skrika ut till alla där. Jag kan tänka på honom själv. Eller skriva om det här. Detta är min blogg och jag skriver vad jag vill.

Har läst hans nära vänners bloggar och jag kan bara tänka mig hur ont det gör i dom när jag är så påverkad som jag är.

Just nu så är mitt humör väldigt svängande, alla känslor rusar upp och ner och jag kan börja gråta för ingenting. Men jag känner en väldig livsglädje ändå... trots allt liksom. Känner mig lite rörig och upprepande men men...

Jag tror att mina humörsvängningar lite beror på understimulans. Jag behöver sätta upp lite grejer på mitt "schema" som jag ska hinna göra, och så jag liksom sysselsätter mig. Ska försöka att måla lite någon dag tror jag, för mina idéer ploppar upp hela tiden. Och så ska jag skriva lite mer än jag gjort hittills. Även där har jag massa idéer och det kan nog bli ganska kul. Sen måste jag börja sköta mina vardagssysslor. Inte låta det bli såhär stökigt. Äta vanlig mat, äta överhuvudtaget kanske man ska lägga till. Jag är dålig med mat.

Nej jag orkar inte grubbla mer.. ska återgå till boken.

  

Jag känner mig fel just nu... precis i den här sekunden så vill jag inte mig själv väl! Det fattas nåt i mitt liv men jag har inte listat ut vad det är. Jag saknar att pyssla med saker, att ha saker att göra. Men jag vet att jag inte klarar av jobb just nu... Fast jag MÅSTE komma på något att göra med min tid, och inte bara sitta framför tv/dator och bli seg, segare, segast. Håller på att bli dum i huvudet för att jag inte använder hjärnan tillräckligt mycket. Visst jag tänker mycket på allting fram och tillbaka, jag mal saker om och om igen... men jag använder den inte till något där den får anstränga sig. Jag bryter bara ner den och jag tycker inte om mig själv när det blir såhär.

Vad vill jag egentligen med livet??? Vill jag någonting alls? Jag är blockerad just nu, jag får inte fram någon klar vilja för framtiden... för jag är inne i misslyckande-tänket och då är det som en stor svart betongmur framför mig som jag inte kommer förbi. Jag tror jag kommer att behöva hjälp med det. Är det så fel av mig om jag bara vill ha ett enkelt jobb som inte kräver en massa universitetsstudier? Jag klarar inte att plugga, jag kanske klarar det kunskapsmässigt, men inte psykiskt!!!

 

Äh, jag kan inte skriva här för jag bara gråter iaf...