Jag är så trött på att alltid känna mig såhär. Varför har jag blivit så förbaskat negativ??? Jag brukade inte vara sån här, men nu är jag neråt väldigt ofta och ser allting i grått (eller svart). Förstår mig inte på mig själv, jag är så himla förvirrad nu för tiden och ingenting känns rätt... Jag vill lära mig att styra tankarna bättre så jag slipper att känna att allting bara är kasst.

Hur kan hela livet bara vända så fort? Jag fattar inte det...

Äh, jag orkar inte skriva heller.

Jag sitter och funderar, det jag sa till min terapeut att jag inte skulle göra. Men jaja... ibland är det svårt att låta bli.

Har verkligen haft svårt att vara mig själv när jag skriver i bloggen och jag tror faktiskt att det märks. Eller? Jag blir liksom torrare och tråkigare när jag försöker formulera mig bättre än jag egentligen gör. Och när jag försöker låta bli att prata om saker som jag är rädd att folk ska använda emot mig om jag skriver om det.

För tillfället så känns det som jag lägger massa tankekraft på allting som har med mat och vikt att göra. Jag vet att jag har gått upp den här veckan för jag har lurat mig själv med saker som egentligen inte är så nyttigt. Som typ att jag pratade med en som är dietist, och hon sa att kesella är en jättebra sak att använda sig av. Så jag har ätit en del bär tillsammans med vanilj-kesella... och när jag läst på den så inser jag ju att det egentligen inte är speciellt nyttigt alls att äta det så som jag har gjort. Det är bättre än vissa andra saker, men fortfarande inte bra för mig. Jag får ångest när jag inser att jag gör fel, därför är jag en aning hoppig i humöret nu... och har varit dom senaste dagarna.

Sen är det det här med att planera maten... hmm.. jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det. Just nu väntar jag på att det ska ramla in lite mer pengar så jag har något att röra mig med. Har ju bestämt mig för att jag ska sluta nätshoppa så jag slipper oroa mig när det är dags för räkningar. Har varit dålig på det, men nu vill jag veta att jag har råd med den maten som jag VILL äta. Inte behöva räkna efter varje gång och se om jag kan köpa det jag vill ha eller om jag måste ta något bara för att det är lite billigare.

Så planeringen kommer att börja efter att jag fått in lite cash...

Och så är det all oron över framtiden som gör det jobbigt oxå. Att jag inte vet hur det går till och så. Jag har aldrig jobbat på riktigt, någonsin. När jag gick i skola så fick man studiemedel, och sen har jag varit sjukskriven och fått pengar därifrån. Hur funkar det sen när man inte har sjukskrivningen längre och inte lyckas få nåt jobb. Hur får jag pengar då? Jag vet inte hur nånting går till. Jag känner mig som en stor jättebebis!!! Har blivit helt borta när det gäller det som händer i "vanliga världen" och jag vet inget alls om var man ska börja, hur man ens söker ett jobb. Jag vet inte vad jag klarar, jag vet inte hur jag ska veta vad jag ens vill jobba med. Det skrämmer skiten ur mig att jag har så dålig koll. När man inte vet så blir alla rädslor så uppförstorade oxå och jag får halvt panik bara av att tänka på det nu när jag skriver. Min största skräck är att bli satt i skuld, jag vill inte ha en massa skulder! Jag är allmänt förvirrad om hur det funkar sen helt enkelt... jag är rädd för att inte klara mig, och sen oxå för att bli tvingad att söka jobb utanför Säffle, för jag vill vara kvar här. Åtminstone ett bra tag till. Först och främst så behöver jag min terapeut här ett bra tag till för att våga allting, och då kan jag inte bara bli tvingad någon annanstans tycker jag.

Det här är första gången någonsin jag yttrar den här rädslan öppet... :-S Det gnager verkligen i mig eftersom detta faktiskt är mitt sista år med sjukskrivningen nu... kaaaaanske kan få förlängt om det behövs i slutet på året. Det vet man ju inte nu, men med tanke på hur det funkar för alla med  FK nu för tiden så känns det väldigt osäkert. Och i vilket fall så kommer ju den här rädslan kvarstå tills jag kommer dit ändå...

Nej nu orkar jag inte skriva mer, börjar få ont i huvudet igen...

Ibland undrar jag varför jag är så himla rädd av mig.. Varför saker skrämmer mig så mycket mer än det verkar skrämma andra?

Har ju iofs ganska mycket i bagaget som påverkar, att ha haft en väldigt ostabil skolgång med mera har fått mig att inte lita på människor, och att alltid förvänta mig att nåt olyckligt ska hända.

Men jag vill inte vara sån längre! Just nu mår jag bra, för jag vet att det är jul och det är det bästa som finns. Fast jag är rädd för att må såhär bra, för då förväntar jag mig så mycket och kan bli besviken. Ååå, jag vill känna mig stark och självständig. Därför har jag den här julen fixat allting hemma själv osv. Tidigare år har jag haft pappa här för att sätta upp granen och sen ha i ljusen. I år gjorde jag allting själv, och det gick bra. Likadant med gardiner, jag har aldrig bytt gardiner själv, och trodde aldrig att jag skulle klara det, men det har jag gjort nu och det blev skitbra om du frågar mig. :-D

Jag kan ju faktiskt bara jag försöker, men jag är livrädd för att testa.

Det här året har det verkligen hänt otroligt mycket med mig. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle klara. Förändrats hur mycket som helst, och det känns som jag växt inuti, liksom slagit ut i blom lite mer än innan. :-)

Jag tror inte att jag vill skriva mer än så. Blir nog till att leta upp dagboken igen. :-P

God Jul på er!

Nu efter Anna Ankas program så tänker jag ännu mer på hur jag ser ut. Och jag har läst runt lite överallt och alla kommer hela tiden fram till samma saker. Är man tjock så är man ful? Varför är det så egentligen? Jag håller med om det när det gäller mig själv, men i annat fall så tycker jag att det finns sådana som är lite rundare som är jättefina. Men jag duger inte till någonting, och det känns inte som om någon nånsin kommer att gilla mig. (jag menar inte vänskaps-gilla) Hur jag än är så är det ingen som ens tittar på mig två gånger, och jag är övertygad om att det beror på att jag är tjock och alltså ful. Ett vandrande fettberg!!! Och jag har fått höra till förbannelse att jag måste ta tag i det och kämpa osv. Jag tvivlar på att någon annan skulle orka det i min situation. Jag känner inte igen den i spegeln, jag skäms för den jag är. Jag skäms för att visa mig för folk. Jag hatar att vara ute bland folk för jag känner bara deras blickar att jag inte räcker till. Jag är aldrig tillräckligt bra för någonting.

Jag vet att om jag börjar med träning och så nu, så kommer jag fastna, jag kommer bli besatt. Vilket skrämmer mig oxå, för det blir som att börja om igen. Och alltihop med den här skiten började för att jag lyssnade på kålhuvudena som gick i min klass!!! (JA jag skyller på er just nu) Dom sa att jag var fet, att ingen kunde gilla en sån som mig. (jag var typ 1,55 och vägde 56 kg) Jag fick höra att alla de tjejerna som var smalare än mig var mycket finare. När jag gillade en kille, så var det en smal tjej som gillade samma person och då frågade hennes kompis hur jag nånsin kunde tro att han skulle kunna fastna för nån som mig när det fanns smala tjejer han kunde tycka bättre om.

Jag slutade äta, jag rörde mer på mig, gick evighetslånga promenader typ jämt. Jag kräktes upp mat när jag hade ätit... vägde mig så ofta som jag kom åt. Och jag kom ner, jag vägde omkring 40 kg, men i mina ögon var jag aldrig smal. Jag blev aldrig tillräckligt smal. Fast dom i min klass ändrade sig från att tycka att jag var fet, till att jag var äcklig. Varför försökte jag ens passa in? Jag hatar att erkänna det här, men dom har knäckt mig. Jag dög innan dess, jag dög innan dom började hata mig. Hatar jag dom? Nej det gör jag inte... jag hatar inte, men jag är jävligt arg på hur allting har blivit. Att jag aldrig kommer få reda på vad som var så förbannat fel med just mig? Jag är inne i ilska just nu, jag håller på att bearbeta det hela, och just nu är jag arg så att jag kokar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte! Jag behöver hitta mig själv igen, och det är jävligt tungt. Allt med mat och träning står liksom på andra sidan om ångestkänslorna jag har över vem jag själv är. Jag VAR NÅGON när jag var mindre. Jag dög, jag tyckte jag var bra! Men dom satte stopp för det och jag gillar inte alls den dystra ledsna varelsen som dom fick mig att bli. Jag  var inte såhär negativ innan jag stötte på dom.

Jag hatar dom inte, jag skyller egentligen inte på dom heller, jag skyller på det som hände. Jag skyller på hur det hela påverkade mig och hur det tyvärr påverkar mig än. Jag HATAR att känna mig såhär vilsen!!!! Jag önskar att jag bara kunde få haft en bra upplevelse av mina tonår... som det är nu så vill jag inte minnas hur det var att vara tonåring. Jag älskar varje år som jag lever som jag blir äldre och kommer längre och längre ifrån det som hände. Men jag måste bli av med det snart... Jag måste få ut allting, för innan det är borta så kommer inte kaoset kring mat osv att släppa heller.

Jag undrar om dom vet hur många år dom förstörde för mig genom att vara som dom var? Jag undrar om dom ens upplever det som att dom har mobbat mig? Jag är inte säker på det... Ibland när jag ser dom så vill jag skrika för att jag dras tillbaka till tiden jag vill glömma. Samtidigt så skiter jag fullständigt i dom och det känns så tvetydigt allting.

Jag har en gnagande känsla av att jag hatar mig själv. Och det gör att allting annat liksom klibbar fast. Hur ska jag göra för att kunna lita på mig själv? Hur ska jag inse att det inte hjälper att banta sig ner till ett skellett? Ja det gjorde förbannat ont, men det är över nu! Varför kan jag inte bara lämna det bakom mig som ett dåligt minne och istället skapa nya fina minnen? I min hjärna löser man allting med att sluta med mat, eller att hetsäta mat, eller att bli helt besatt av mat i alla dess former. Mat är min kontroll, eller brist på kontroll beroende på hur man ser det. Det ger uttryck för allting.

Jag kan le, jag kan skratta, jag kan garva mig halvt fördärvad, men det förändrar ingenting inuti. Jag har fortfarande ett STORT moln inuti som är svartare än svartast. Jag har en smärta som jag känner till viss del nästan jämt, och ibland blir den outhärdlig.. därav detta inlägg som vi får se hur länge det får ligga uppe. Jag har nått en punkt nu, där det gör så ont, så nu måste jag ta mig fan göra något åt det här. Jag kan inte gå vidare, om jag inte fixar så att det blir någon lösning. Jag gömmer mig bakom mina skratt, som en mur så att folk inte ska se röran inuti. Men jag erkänner att mina skratt har varit mer äkta nu det senaste än vad de någonsin varit.

Jag saknar mig själv, samtidigt som jag inte vet vem jag ska sakna för jag hann aldrig bli någon innan jag raderades igen. Jag försöker alltid att anpassa mig efter hur jag tror att andra vill att jag ska vara. När ska jag kunna lita på mig själv? Saker som skrivande, målande, pysslande.. allt sånt har blivit lidande och nästan försvunnit för att jag inte längre vet vem jag är. Jag behöver nån förändring på något vis, jag vet bara inte riktigt hur jag ska få till den. Jag vill inte behöva känna olust inför att träffa folk från förr. Jag vill inte behöva bli rädd att jag ska bli behandlad så igen. Jag vill bli en stark individ, en självtänkande och självuppskattande individ.

Ingen kommer orka läsa igenom det här, men det kanske är tur det. Blir nog inte uppe så himla länge kanske...

Nej jag måste som sagt ta mig igenom, måste jobba med mig själv... jag är rädd för att inte få den tid jag behöver, men jag får väl ta vara på den tiden jag åtminstone har kvar innan jag ska stå på egna ben helt och hållet.

Jag är rädd... för nästan allting, men jag behöver göra nåt... jag måste bara få prata av mig igen, nu när det bubblat upp till ytan igen. Får se om jag lyckas lösa det här... eller åtminstone börjar att ta steg i rätt riktning.

Nu orkar jag inte skriva mer här...