Nu efter Anna Ankas program så tänker jag ännu mer på hur jag ser ut. Och jag har läst runt lite överallt och alla kommer hela tiden fram till samma saker. Är man tjock så är man ful? Varför är det så egentligen? Jag håller med om det när det gäller mig själv, men i annat fall så tycker jag att det finns sådana som är lite rundare som är jättefina. Men jag duger inte till någonting, och det känns inte som om någon nånsin kommer att gilla mig. (jag menar inte vänskaps-gilla) Hur jag än är så är det ingen som ens tittar på mig två gånger, och jag är övertygad om att det beror på att jag är tjock och alltså ful. Ett vandrande fettberg!!! Och jag har fått höra till förbannelse att jag måste ta tag i det och kämpa osv. Jag tvivlar på att någon annan skulle orka det i min situation. Jag känner inte igen den i spegeln, jag skäms för den jag är. Jag skäms för att visa mig för folk. Jag hatar att vara ute bland folk för jag känner bara deras blickar att jag inte räcker till. Jag är aldrig tillräckligt bra för någonting.

Jag vet att om jag börjar med träning och så nu, så kommer jag fastna, jag kommer bli besatt. Vilket skrämmer mig oxå, för det blir som att börja om igen. Och alltihop med den här skiten började för att jag lyssnade på kålhuvudena som gick i min klass!!! (JA jag skyller på er just nu) Dom sa att jag var fet, att ingen kunde gilla en sån som mig. (jag var typ 1,55 och vägde 56 kg) Jag fick höra att alla de tjejerna som var smalare än mig var mycket finare. När jag gillade en kille, så var det en smal tjej som gillade samma person och då frågade hennes kompis hur jag nånsin kunde tro att han skulle kunna fastna för nån som mig när det fanns smala tjejer han kunde tycka bättre om.

Jag slutade äta, jag rörde mer på mig, gick evighetslånga promenader typ jämt. Jag kräktes upp mat när jag hade ätit... vägde mig så ofta som jag kom åt. Och jag kom ner, jag vägde omkring 40 kg, men i mina ögon var jag aldrig smal. Jag blev aldrig tillräckligt smal. Fast dom i min klass ändrade sig från att tycka att jag var fet, till att jag var äcklig. Varför försökte jag ens passa in? Jag hatar att erkänna det här, men dom har knäckt mig. Jag dög innan dess, jag dög innan dom började hata mig. Hatar jag dom? Nej det gör jag inte... jag hatar inte, men jag är jävligt arg på hur allting har blivit. Att jag aldrig kommer få reda på vad som var så förbannat fel med just mig? Jag är inne i ilska just nu, jag håller på att bearbeta det hela, och just nu är jag arg så att jag kokar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte! Jag behöver hitta mig själv igen, och det är jävligt tungt. Allt med mat och träning står liksom på andra sidan om ångestkänslorna jag har över vem jag själv är. Jag VAR NÅGON när jag var mindre. Jag dög, jag tyckte jag var bra! Men dom satte stopp för det och jag gillar inte alls den dystra ledsna varelsen som dom fick mig att bli. Jag  var inte såhär negativ innan jag stötte på dom.

Jag hatar dom inte, jag skyller egentligen inte på dom heller, jag skyller på det som hände. Jag skyller på hur det hela påverkade mig och hur det tyvärr påverkar mig än. Jag HATAR att känna mig såhär vilsen!!!! Jag önskar att jag bara kunde få haft en bra upplevelse av mina tonår... som det är nu så vill jag inte minnas hur det var att vara tonåring. Jag älskar varje år som jag lever som jag blir äldre och kommer längre och längre ifrån det som hände. Men jag måste bli av med det snart... Jag måste få ut allting, för innan det är borta så kommer inte kaoset kring mat osv att släppa heller.

Jag undrar om dom vet hur många år dom förstörde för mig genom att vara som dom var? Jag undrar om dom ens upplever det som att dom har mobbat mig? Jag är inte säker på det... Ibland när jag ser dom så vill jag skrika för att jag dras tillbaka till tiden jag vill glömma. Samtidigt så skiter jag fullständigt i dom och det känns så tvetydigt allting.

Jag har en gnagande känsla av att jag hatar mig själv. Och det gör att allting annat liksom klibbar fast. Hur ska jag göra för att kunna lita på mig själv? Hur ska jag inse att det inte hjälper att banta sig ner till ett skellett? Ja det gjorde förbannat ont, men det är över nu! Varför kan jag inte bara lämna det bakom mig som ett dåligt minne och istället skapa nya fina minnen? I min hjärna löser man allting med att sluta med mat, eller att hetsäta mat, eller att bli helt besatt av mat i alla dess former. Mat är min kontroll, eller brist på kontroll beroende på hur man ser det. Det ger uttryck för allting.

Jag kan le, jag kan skratta, jag kan garva mig halvt fördärvad, men det förändrar ingenting inuti. Jag har fortfarande ett STORT moln inuti som är svartare än svartast. Jag har en smärta som jag känner till viss del nästan jämt, och ibland blir den outhärdlig.. därav detta inlägg som vi får se hur länge det får ligga uppe. Jag har nått en punkt nu, där det gör så ont, så nu måste jag ta mig fan göra något åt det här. Jag kan inte gå vidare, om jag inte fixar så att det blir någon lösning. Jag gömmer mig bakom mina skratt, som en mur så att folk inte ska se röran inuti. Men jag erkänner att mina skratt har varit mer äkta nu det senaste än vad de någonsin varit.

Jag saknar mig själv, samtidigt som jag inte vet vem jag ska sakna för jag hann aldrig bli någon innan jag raderades igen. Jag försöker alltid att anpassa mig efter hur jag tror att andra vill att jag ska vara. När ska jag kunna lita på mig själv? Saker som skrivande, målande, pysslande.. allt sånt har blivit lidande och nästan försvunnit för att jag inte längre vet vem jag är. Jag behöver nån förändring på något vis, jag vet bara inte riktigt hur jag ska få till den. Jag vill inte behöva känna olust inför att träffa folk från förr. Jag vill inte behöva bli rädd att jag ska bli behandlad så igen. Jag vill bli en stark individ, en självtänkande och självuppskattande individ.

Ingen kommer orka läsa igenom det här, men det kanske är tur det. Blir nog inte uppe så himla länge kanske...

Nej jag måste som sagt ta mig igenom, måste jobba med mig själv... jag är rädd för att inte få den tid jag behöver, men jag får väl ta vara på den tiden jag åtminstone har kvar innan jag ska stå på egna ben helt och hållet.

Jag är rädd... för nästan allting, men jag behöver göra nåt... jag måste bara få prata av mig igen, nu när det bubblat upp till ytan igen. Får se om jag lyckas lösa det här... eller åtminstone börjar att ta steg i rätt riktning.

Nu orkar jag inte skriva mer här...

Jag undrar hur kallt det är ute egentligen??? Jag är hur frusen som helst, mina fingrar känns som isbitar. Brrrr!!! Man kanske skulle dra på vattenkokaren och fixa lite te så man tinar? Får se om jag orkar gå ut till köket. ;-)

Kollar lite smått på I Form med Anna Anka. Jag blir lika stressad varje gång så egentligen borde jag väl inte kolla. Man känner sig helt kass när hon talar om hur idiotiska dom är som låtit sig själv bli så dålig inuti (och viktmässigt ibland). Jag är oftast dubbelt så stor som dom som är med, så det känns ju kul att höra hur himla dålig man är. Borde komma igång, men ja, även där så behöver jag ha det fint runt mig så jag kan hitta en harmoni så jag orkar. Suck, jag blir deppig när jag tänker på vad jag borde göra. Jag skäms för mig själv! Total-kaos i skallen!

Äh jag orkar inte skriva just nu.. det får bli sen, eller imorn...

Hade samtal igår med terapeuten, vilket var typ två veckor sen så det kändes skönt. Men råkade säga hur mycket sämre jag mår när det är rörigt runt mig, så nu har jag fått i uppgift att städa hela lägenheten innan vi ses igen nästa vecka. :-P Så imorn blir det till att dra på sig städhandskarna och fram med snabeldraken. Ska bli riktigt kul faktiskt. Hoppas jag känner så imorn med. ;-)

Har idag klickat hem en hylla till badrummet och två par julgardiner, så nu längtar jag som busen tills att de ska komma. Vill verkligen ha julfint runt mig så jag kan få ännu mer stämning än jag redan har och det trots att jag inte börjat lyssna direkt på julmusiken än. Hehe. Skulle vilja pyssla lite oxå, men jag vet inte riktigt vad jag ska pyssla med, så jag får se vad som händer. Det jag vill göra behöver jag så mycket grejer till så det skulle bli alldeles för dyrt. Vill ha mer julpynt. Har nästan inga tomtar och jag vill ha massor som jag kan plocka fram. Kanske ska börja köpa 1 varje år, så har jag ju snart en fin liten samling. Jag tror det skulle vara grejen! :-D

Kanske blir en liten tur till "Saker och ting" imorn oxå, och se om dom har något billigt som jag kan fynda inför julen. hihi! Där är allting ganska billigt. Oftast iaf... blir nog så.. bara komma ut lite från lägenheten mitt i allt stökande/städande. :-)

Hade fått brev från min Linnea igår när jag kollade brevlådan. Jag blev jätteglad, för jag har saknat henne hur mycket som helst!!! Pöss till henne! :-D

Kanske kommer det en rad eller två tillbaka när jag kommit till rätta med min lägenhet. *S*

Undrar om jag behöver göra ett funderingsinlägg sedan... mycket som trycker på inuti som jag vill ha ut. Jag tänker mycket på en viss sak just nu och det är kanske på tiden att jag tänker över det igen? Man får se... kanske kanske inte...

Nu ska jag återgå till HP and the philosopher's stone. Alltså boken. Jag har börjat om med serien så jag kan komma ihåg allting tills nästa HP film kommer. :-D Måste ju ha något att jämföra med. Bra med bakgrundsfakta.. hehe.

Jaja, ha en bra kväll därute... Puss!

Satt och kollade runt på massa bloggar nu igen, min fritidssysselsättning. Iaf så hittade jag in på Isabelles sida som jag just nu inte kommer ihåg adressen till men ändå. Hon hade länkat till en spotify-spellista som bara innehöll 90-tals låtar. Jag fick massa minnes-flashbacks. :-D Kommer ihåg att jag älskade den här låten när den var ny.

Haha, nu tycker jag dock att det är ganska töntig video osv men jag gillar fortfarande låten. Hahaha!