Jag har gjort en ny blogg... men jag har än en gång insett att jag vill vara kvar här. Jag älskar att sitta och pyssla med utseende på nya bloggar, men jag blir aldrig sådär trivsamt nöjd så jag återkommer alltid hit igen.

Så jag kommer att fortsätta att vara här, och så får jag väl leka med annat när jag känner för det.

Det är verkligen svarta moln utanför nu och jag VILL INTE att det ska börja åska! Så jag hoppas att det har hunnit åska ur dom så vi bara får regnet.

Uuuss, vad nervös jag blir!!!

Jag kollar på Oprah Winfrey show nästan varje dag och jag blir verkligen chockad och upprörd väldigt ofta. Som idag! Det handlade om en tjej som heter Chelsea och hennes mamma och pappa höll henne inlåst i en hundbur tills hon var ca 7 år! :-O Hur kan man göra så mot sitt barn? Eller mot någon alls för den delen???

Hon hittades pga att hennes bror blev utelåst mitt i vintern utan vare sig ytterkläder eller skor och han gick till polisstationen och berättade om det så dom kunde agera.

Men det värsta i hela historien är att mamman och pappan som behandlat barnen så illa bara fick ETT års fängelse! Det borde verkligen inte få gå till så! Dom borde få ruttna i fängelse för att ha gjort så mot barnen!

Nåt som däremot var skönt att se var att dottern som satt i buren var med i programmet, hon var 21 år när det här programmet sändes. Hon verkade verkligen vara en hel person! Hon ville inte se sig själv som ett offer, utan ville se möjligheterna i sitt liv. Hon bearbetar mycket fortfarande, men hon låter det inte ta över hennes liv. Det var så skönt att se att hon hade kunnat skapa sig ett sånt bra liv efter allt som hänt.

Jag blir alltid väldigt berörd när jag ser hur illa folk kan behandla sina barn. Har utvecklat nåt slags försvarstänkande för barn. Jag kan ibland tycka att barn är jobbiga och för väsen osv, men jag tycker ju absolut inte att något ska hända med dom. Jag önskar dom alla en väldigt lycklig barndom och lyckligt liv i stort.

Jag älskar barn, jag insåg inte det förut, men jag gör det! Jag vet inte om jag vill ha några egna, men jag blir glad av att ha barn runt omkring mig även om jag inte riktigt vet hur jag ska prata med dom. :-P

Men ja, det jag ville komma fram till var att jag önskar att jag kunde hjälpa barn som har det svårt på något sätt. Jag vill att alla barn ska ha det bra och på nåt vis brinner jag lite för det... Fast jag har inte förstått det tidigare.

Jag tycker att det behövs att folk kämpar mer för barnens rättigheter, och för att göra deras liv så bra som det bara kan bli. :-)

Det blir två böcker... det är dom jag kommer på som jag gråtit mest till...

Jag hittar ingen bild på den ena, men den heter "Jag är kvar hos er" - Peter Pohl och är så ledsam, så jag lyckades INTE hålla tårarna borta.

Den andra är God Natt Mister Tom - Michelle Magorian. Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg riktigt vad som händer i boken, men jag minns att jag grät sist jag läste den. :-)