Lite funderingar på kvällskvisten kan väl inte skada kanske? Jag mår bra, jag mår farligt bra och det skrämmer mig en aning! Jag är förvirrad samtidigt och mycket bara snurrar fram och tillbaka utan att jag får reda i det hela.

Inuti mig brinner jag för så himla många saker, det är massor som gör mig upprörd och berörd och som får mig att uppleva alla känslor som finns i mitt register... Men jag är så äckligt dålig på att släppa ut dom och att portionera dom lagom. Jag kan bli så extremt glad, extremt ledsen, extremt arg. Fast jag blir det mest när jag är ensam. Är jag bland folk är jag lite sådär halvt om halvt. Men jag vill öppna upp, släppa ut, låta känslorna explodera ur mig när jag känner att dom vill det liksom. Jag vill bli sådär intensiv som jag kan bli i ensamhet!

Jag har varit så rädd för att folk ska se ner på mig, eller döma mig, att dom ska vara rädda för mig om jag tar plats. Eller värst av allt, tycka illa om mig för att jag tar plats...

Vad är det egentligen som gör att inte jag kan få vara som andra, eller egentligen. Varför får jag inte vara mig själv utan att det ska vara fel? Vad är det som gör att min hjärna mest vill tänka negativa tankar om mig???

Jag vill vara fri! Jag vill vara mig och jag vill kunna vara lycklig oavsett vad andra tycker om mig! Och jag vill lära mig att älska mig själv på riktigt. Jag gör det nu oxå fast inte riktigt hela tiden, men jag vill kunna bli min bästa vän!

Ja ja, det får räcka nu, ska upp ganska tidigt imorn och iväg på terapi, så jag får helt enkelt dra mig mot sängen nu. :-)

Men vi hörs imorn, då jag KANSKE skriver nåt mer om det här... annars blir det mitt vanliga babbel.

Pöss!

Jag hade flera böcker som jag gillade, sen är ju frågan när man menar som barn. Det ändrades ju en del med åren om man säger så. :-P

Men här kommer två stycken bilderböcker som jag gillade.